Det var sommaren då Coltrane dog, kärlekens och kravallernas sommar, då ett slumpartat möte i Brooklyn förde in två unga människor på en väg som skulle leda till något stort.
Patti Smith skulle komma att utvecklas som poet och artist och Robert Mapplethorpe skulle med sin mycket provocerande stil komma att inrikta sig på fotografi. Förenande i oskuld och entusiasm genomkorsade de storstaden tillsammans, från Coney Island till Forty-second Street, och så småningom hamnade de vid det ryktbara runda bordet på Max ́s Kansas City där gruppen kring Andy Warhol höll hov. 1969 installerade de sig på Hotel Chelsea och blev snart en del av ett brödraskap med både kända och okända – den tidens inflytelserika artister och den färgstarka skara som omgav dem. Det var en period då poesins, rockens, konstens och sexualpolitikens världar kolliderade och exploderade. Och det var i denna miljö som svor på att de alltid skulle finnas där för varandra. Hängivna sin konst och uppfyllda av ömsesidiga drömmar och drivkrafter skulle de sporra och ta hand om varandra under de magra åren.

Just Kids börjar som en kärlekshistoria och slutar som en sorgesång. Berättelsen är en hyllning till staden New York under slutet av sextiotalet och under sjuttiotalet, den är en hyllning till dess rika och fattiga, dess skurkar och bråkmakare. Som en sann saga är den en bild av två unga konstnärers väg till berömmelse.